ettheltannatperspektiv.blogg.se

Jag har inte skapat den här bloggen för att förklara en snyfthistoria och få folk att tycka synd om mig. Jag skiter i om ni som läser stör er på det här och jag skiter i om ni tycker att jag är uppmärksamhetskåt. Det är det sista jag är. Jag vill bara dela med mig om det jag går igenom så att några kanske kan förstå varför jag är som jag är. Jag vill försöka hjälpa andra som mår som jag mår för när man kommer till den punkt då man inte vill leva längre, så är man jävligt hjälplös. Så alla ni som inte vill ta del utav det jag ska skriva om kan lämna bloggen direkt, tack. 

 

Jag är 16 år och lider utav grov depression, grov ångest, ptsd, sömnproblem, skolångest och panikångestattacker. Precis som alla andra tycker kanske ni? Men så är det inte. Allt började när jag var liten och bodde utomlands i länder så som Pakistan, Syrien och Estland för att min pappa var militär. Jag gick igenom saker som jordbävningar, översvämningar och evakueringar för ofta. Jag har alltid mått dåligt efter den tiden och när jag var hemma hos min farmor kunde jag känna små vibrationer och sätta mig under bordet då jag trodde att en jordbävning var på gång. Jag har alltid vart mörkrädd, och ser saker som inte finns där och jag kan inte sova utan täcket över huvudet med en lampa tänd, och jag är 16 jävla år. Inte 5. 

 

Jag fortsatte som vanligt med mitt liv och bytte skolor stup i kvarten då mobbningen alltid fanns runt mig. Jag blev hotad till döds flera gånger och jag blev jagad ända till mitt hus av några killar som åkte på mobbar när jag var 10 år. Men jag antar att jag var som vilket barn som helst fast med en pappa som jobbade utomlands i krig. År 2010 las min mamma in på sjukhus då hon lider utav autoimmuna sjukdomar och reumatism. År 2011 dog min faster Carolina i cancer. År 2012 fick min farmor cancer. Det kändes som att saker togs ifrån mig och jag orkade inte så jag stängde bara av. Men alla får cancer, eller hur? Alla mår ju dåligt, eller hur? Och det finns ju alltid någon som har det sämre, eller hur? Det är det här som gör mig så matt. Alla har ett eget helvete, sin egna punkt där det tar stopp och det blir för mycket. Alla är olika så sluta döm alla som en och samma person för jag är inte som du eller som din syster eller kompis. Det här är så jag är och låt mig vara det. Va i helvete.

 

Nian var bara en enda rörig sörja. Kompisar utnyttjade mig, blev kallad hora för att en kille gjorde saker som inte var okej. Förhör, alkohol, hot och tårar är det jag kommer ihåg, men ärligt talat så orkar jag inte bry mig för att vissa människor är bara dumma i huvet helt enkelt.

 

Gymnasiet började och det började bra. Det var en ny start och jag kunde äntligen andas ut och lämna gamla problem bakom mig. Jag hade bara ingen aning om att mitt förflutna skulle hinna ikapp mig så jävla snabbt. Alla känslor som jag hållt inne, all ilska, all smärta och all sorg kom på en och samma gång. Jag visste inte vart jag skulle ta vägen och det kändes som att jag drunknade fast jag kunde se alla andra runt omkring mig andas. Jag ville inte inse själv att jag mådde dåligt och försökte hålla allt inom mig men till slut brast det. Jag sårade en person så grovt men jag är skyldig honom mitt liv. Jag agerade utåt och låg runt med många killar, för många killar. Jag blev kallad saker på den idiotiska appen ask och kik och folk frågade "hur mycket jag tog". När jag var på väg hem och gick igenom täby centrum kommer det helt plötsligt ett gäng på 6-7 killar i 19 års åldern och omringar mig, dom skriker på mig kallar mig sjuka saker och frågar vad jag gjort med den och den killen. Jag får panik och jag får nog och jag vill inte leva. Jag orkade fan inte med allt längre för om det var så det skulle va så hade jag fått nog. Men det är inte så konstigt men tanke på hur snabbt alla blev emot mig, för några dumma beslut som jag gjorde. Men jag mår fan dåligt kan ingen jävel förstå?  

 

1:an fortsatte med skolk, 7 stycken F, ensamhet och viknedgång med 10 kg för jag va "tjock". Jag fattar inte ens själv att jag klarade av 1:an men jag är fan stolt att jag är här. Sommaren därpå var jag lycklig men fylld med hat då jag än en gång blivit sårad. Men thaiboxningen lönade sig när han fick vad han förtjänade. 

 

Idag går jag 2:an på Tibble och varje dag är en kamp. Jag får nya mediciner varje vecka i hopp om att någon ska funka så att jag kan få sova några timmar. Jag vågar inte sova för mina mardrömmar tar över, jag vågar inte somna för det känns som något ska hända och jag orkar inte sova för min ork är helt borta. Jag är helt slut i kroppen och jag har ingen energi. Jag är på BUP på samtal alldeles för ofta, jag går till skol kuratorn alldeles för ofta men jag är fortfarande fast. Fast i det här måendet och jag kommer inte loss, det håller mig kvar. Helst av allt behöver jag en semester från livet men det går inte. Jag behöver hjälp men när dem frågar hur dem ska hjälpa mig så har jag inget svar. Jag vet ju fan inte vad andra ska göra för att få mig att må bättre och jag känner mig lika specialbehandlad som en kossa på ett zoo. Helt ärligt så vet jag inte vart jag ska ta vägen och jag känner mig så himla instängd, instängd i skolan, hemma, utomhus, i sverige. I livet. 

 

Jag har gjort saker som jag inte är stolt över, men jag är bara en människa. Jag har sårat så många människor, men jag är bara en människa. Men jag har blivit sårad så många gånger, och använd så många gånger och utnyttjad så många gånger att jag börjar undra om ni alla andra är människor ni också?

 

Vem vill utnyttja en person som mår dåligt? Vem vill mobba och frysa ut en person som mår dåligt? Vem kan hata på en person som mår dåligt? Och vem vill leda en person in till självmord? Jag ställer dem frågorna till mig själv varje dag men jag hittar aldrig ett svar. Iallafall inte ett gilltigt svar till varför. Och jag förstår inte hur man har mage att trycka ner en person och sparka en person som redan ligger på marken. 

 

Jag gjorde många dumma saker som jag inte ens vågar skriva ut, jag söp mig full så många gånger för att jag bara ville glömma allt och vara glad för en stund, jag rökte ett paket per dag bara för att få den där lilla nikotin kicken, jag skar mig regelbundet bara för att känna att jag faktiskt lever för att jag kunde inte känna något. Jag var helt tom. Jag sårade så mycket människor, människor jag älskar och står nära och vissa människor som jag inte längre har kontakt med som jag är skyldiga mitt liv. Men jag lär mig och jag försöker. Men jag dras hela tiden ner igen och det finns inte mycket jag kan göra.

 

Jag vill så jävla gärna MÅ BRA men jag kan inte. Det jag har är en sjukdom och inte en förkylning som går över efter en vecka. Det kommer ta år. Jag har insett att jag inte mår bra och tar emot den hjälp jag får men man tas aldrig på allvar tills man vill dö eller redan är död. Men det är så samhället funkar idag. Så sjukt vridet och jag blir så arg. Jag försöker vänta på att stormen ska passera men jag är mitt i den och det slutar aldrig. 

 

Det är vell inte så jävla svårt tycker du, va glad för att jag lever eller hur? Skratta lite för livet är inte hemskt? Det är inte så jävla enkelt och ni förstår aldrig exakt hur en person mår tills ni upplevt det själva. Det är som att säga till en person som har Bulimia att "bara hålla det inne" eller säga till nån med problem att "bara komma över dem". Då kan du lika gärna hugga dig i magen och säga åt dig själv att "sluta blöda". 

 

Jag vill att ni ska förstå varför jag inte vågar prata i klassen, jag vill att ni ska förstå varför jag ena dagen är glad och andra dagen går ut från lektionen för att jag mår så dåligt, för att jag är på väg att få en panikångest attack. Jag vill att ni ska förstå varför jag är som jag är och jag vill att ni ska förstå att det här är den jag är. Det här är inte en offerkofta jag villigt drar på mig, det här är inte något jag gör för uppmärksamhet. Jag vill att ni bara ska förstå att ni inte kan göra något åt det och sluta döma. Sluta döm människor för vi ALLA kämpar, vi ALLA har något som är jobbigt och tufft. Det finns så mycket mer till en person och dess historia som ni inte vet och erat hat hjälper inte. Era dömande blickar och elaka kommentarer hjälper inte. Dem gör bara allt värre. Det här gäller inte bara mig utan alla andra. Snälla försök bara förstå och snälla försök bara acceptera att alla inte är likadana. 

 

Men jag mår även bra ibland, jag är även glad och det är klart jag skrattar. Det är klart att jag kan ha kul och det är klart att jag uppskattar livet. Men jag kan inte kontrollera om jag ska vakna upp imorrn och vara lycklig eller må dåligt. Jag styr inte över det men jag önskar att jag kunde. Men även om jag mår dåligt så försöker jag att dölja det för jag vill inte dra ner alla andra där jag är, för jag bryr mig. Nästan lite för mycket ibland. Men jag önskar att alla kunde vara lyckliga och alla kunde ha det bra, det är väll därför jag vill bli militär antar jag. 

 

Alla ni som mår dåligt, om du har anorexia, depression, om du går med tankar om självmord eller om du har en dålig dag, så är jag så jävla stolt över dig. Så sjukt jävla stolt. Vem du än är. Jag är stolt för att du lever, att du kämpar och att du klarat av dagen. 

 

Hata inte på mig för att jag skrev ut detta. Jag vill bara hjälpa och dela med mig för jag har fått nog av att hålla allt för mig själv, och jag har fått nog av att alla ska vara så jävla perfekta med sina odd molly och gant kläder. Jag är inte sån, jag är jag och det är jag sjukt stolt över. Det kallas integritet. 

 

Tack och hej.