ett helt annat perspektiv

Jag har inte skapat den här bloggen för att förklara en snyfthistoria och få folk att tycka synd om mig. Jag skiter i om ni som läser stör er på det här och jag skiter i om ni tycker att jag är uppmärksamhetskåt. Det är det sista jag är. Jag vill bara dela med mig om det jag går igenom så att några kanske kan förstå varför jag är som jag är. Jag vill försöka hjälpa andra som mår som jag mår för när man kommer till den punkt då man inte vill leva längre, så är man jävligt hjälplös. Så alla ni som inte vill ta del utav det jag ska skriva om kan lämna bloggen direkt, tack. 
 
Jag är 16 år och lider utav grov depression, grov ångest, ptsd, sömnproblem, skolångest och panikångestattacker. Precis som alla andra tycker kanske ni? Men så är det inte. Allt började när jag var liten och bodde utomlands i länder så som Pakistan, Syrien och Estland för att min pappa var militär. Jag gick igenom saker som jordbävningar, översvämningar och evakueringar för ofta. Jag har alltid mått dåligt efter den tiden och när jag var hemma hos min farmor kunde jag känna små vibrationer och sätta mig under bordet då jag trodde att en jordbävning var på gång. Jag har alltid vart mörkrädd, och ser saker som inte finns där och jag kan inte sova utan täcket över huvudet med en lampa tänd, och jag är 16 jävla år. Inte 5. 
 
Jag fortsatte som vanligt med mitt liv och bytte skolor stup i kvarten då mobbningen alltid fanns runt mig. Jag blev hotad till döds flera gånger och jag blev jagad ända till mitt hus av några killar som åkte på mobbar när jag var 10 år. Men jag antar att jag var som vilket barn som helst fast med en pappa som jobbade utomlands i krig. År 2010 las min mamma in på sjukhus då hon lider utav autoimmuna sjukdomar och reumatism. År 2011 dog min faster Carolina i cancer. År 2012 fick min farmor cancer. Det kändes som att saker togs ifrån mig och jag orkade inte så jag stängde bara av. Men alla får cancer, eller hur? Alla mår ju dåligt, eller hur? Och det finns ju alltid någon som har det sämre, eller hur? Det är det här som gör mig så matt. Alla har ett eget helvete, sin egna punkt där det tar stopp och det blir för mycket. Alla är olika så sluta döm alla som en och samma person för jag är inte som du eller som din syster eller kompis. Det här är så jag är och låt mig vara det. Va i helvete.
 
Nian var bara en enda rörig sörja. Kompisar utnyttjade mig, blev kallad hora för att en kille gjorde saker som inte var okej. Förhör, alkohol, hot och tårar är det jag kommer ihåg, men ärligt talat så orkar jag inte bry mig för att vissa människor är bara dumma i huvet helt enkelt.
 
Gymnasiet började och det började bra. Det var en ny start och jag kunde äntligen andas ut och lämna gamla problem bakom mig. Jag hade bara ingen aning om att mitt förflutna skulle hinna ikapp mig så jävla snabbt. Alla känslor som jag hållt inne, all ilska, all smärta och all sorg kom på en och samma gång. Jag visste inte vart jag skulle ta vägen och det kändes som att jag drunknade fast jag kunde se alla andra runt omkring mig andas. Jag ville inte inse själv att jag mådde dåligt och försökte hålla allt inom mig men till slut brast det. Jag sårade en person så grovt men jag är skyldig honom mitt liv. Jag agerade utåt och låg runt med många killar, för många killar. Jag blev kallad saker på den idiotiska appen ask och kik och folk frågade "hur mycket jag tog". När jag var på väg hem och gick igenom täby centrum kommer det helt plötsligt ett gäng på 6-7 killar i 19 års åldern och omringar mig, dom skriker på mig kallar mig sjuka saker och frågar vad jag gjort med den och den killen. Jag får panik och jag får nog och jag vill inte leva. Jag orkade fan inte med allt längre för om det var så det skulle va så hade jag fått nog. Men det är inte så konstigt men tanke på hur snabbt alla blev emot mig, för några dumma beslut som jag gjorde. Men jag mår fan dåligt kan ingen jävel förstå?  
 
1:an fortsatte med skolk, 7 stycken F, ensamhet och viknedgång med 10 kg för jag va "tjock". Jag fattar inte ens själv att jag klarade av 1:an men jag är fan stolt att jag är här. Sommaren därpå var jag lycklig men fylld med hat då jag än en gång blivit sårad. Men thaiboxningen lönade sig när han fick vad han förtjänade. 
 
Idag går jag 2:an på Tibble och varje dag är en kamp. Jag får nya mediciner varje vecka i hopp om att någon ska funka så att jag kan få sova några timmar. Jag vågar inte sova för mina mardrömmar tar över, jag vågar inte somna för det känns som något ska hända och jag orkar inte sova för min ork är helt borta. Jag är helt slut i kroppen och jag har ingen energi. Jag är på BUP på samtal alldeles för ofta, jag går till skol kuratorn alldeles för ofta men jag är fortfarande fast. Fast i det här måendet och jag kommer inte loss, det håller mig kvar. Helst av allt behöver jag en semester från livet men det går inte. Jag behöver hjälp men när dem frågar hur dem ska hjälpa mig så har jag inget svar. Jag vet ju fan inte vad andra ska göra för att få mig att må bättre och jag känner mig lika specialbehandlad som en kossa på ett zoo. Helt ärligt så vet jag inte vart jag ska ta vägen och jag känner mig så himla instängd, instängd i skolan, hemma, utomhus, i sverige. I livet. 
 
Jag har gjort saker som jag inte är stolt över, men jag är bara en människa. Jag har sårat så många människor, men jag är bara en människa. Men jag har blivit sårad så många gånger, och använd så många gånger och utnyttjad så många gånger att jag börjar undra om ni alla andra är människor ni också?
 
Vem vill utnyttja en person som mår dåligt? Vem vill mobba och frysa ut en person som mår dåligt? Vem kan hata på en person som mår dåligt? Och vem vill leda en person in till självmord? Jag ställer dem frågorna till mig själv varje dag men jag hittar aldrig ett svar. Iallafall inte ett gilltigt svar till varför. Och jag förstår inte hur man har mage att trycka ner en person och sparka en person som redan ligger på marken. 
 
Jag gjorde många dumma saker som jag inte ens vågar skriva ut, jag söp mig full så många gånger för att jag bara ville glömma allt och vara glad för en stund, jag rökte ett paket per dag bara för att få den där lilla nikotin kicken, jag skar mig regelbundet bara för att känna att jag faktiskt lever för att jag kunde inte känna något. Jag var helt tom. Jag sårade så mycket människor, människor jag älskar och står nära och vissa människor som jag inte längre har kontakt med som jag är skyldiga mitt liv. Men jag lär mig och jag försöker. Men jag dras hela tiden ner igen och det finns inte mycket jag kan göra.
 
Jag vill så jävla gärna MÅ BRA men jag kan inte. Det jag har är en sjukdom och inte en förkylning som går över efter en vecka. Det kommer ta år. Jag har insett att jag inte mår bra och tar emot den hjälp jag får men man tas aldrig på allvar tills man vill dö eller redan är död. Men det är så samhället funkar idag. Så sjukt vridet och jag blir så arg. Jag försöker vänta på att stormen ska passera men jag är mitt i den och det slutar aldrig. 
 
Det är vell inte så jävla svårt tycker du, va glad för att jag lever eller hur? Skratta lite för livet är inte hemskt? Det är inte så jävla enkelt och ni förstår aldrig exakt hur en person mår tills ni upplevt det själva. Det är som att säga till en person som har Bulimia att "bara hålla det inne" eller säga till nån med problem att "bara komma över dem". Då kan du lika gärna hugga dig i magen och säga åt dig själv att "sluta blöda". 
 
Jag vill att ni ska förstå varför jag inte vågar prata i klassen, jag vill att ni ska förstå varför jag ena dagen är glad och andra dagen går ut från lektionen för att jag mår så dåligt, för att jag är på väg att få en panikångest attack. Jag vill att ni ska förstå varför jag är som jag är och jag vill att ni ska förstå att det här är den jag är. Det här är inte en offerkofta jag villigt drar på mig, det här är inte något jag gör för uppmärksamhet. Jag vill att ni bara ska förstå att ni inte kan göra något åt det och sluta döma. Sluta döm människor för vi ALLA kämpar, vi ALLA har något som är jobbigt och tufft. Det finns så mycket mer till en person och dess historia som ni inte vet och erat hat hjälper inte. Era dömande blickar och elaka kommentarer hjälper inte. Dem gör bara allt värre. Det här gäller inte bara mig utan alla andra. Snälla försök bara förstå och snälla försök bara acceptera att alla inte är likadana. 
 
Men jag mår även bra ibland, jag är även glad och det är klart jag skrattar. Det är klart att jag kan ha kul och det är klart att jag uppskattar livet. Men jag kan inte kontrollera om jag ska vakna upp imorrn och vara lycklig eller må dåligt. Jag styr inte över det men jag önskar att jag kunde. Men även om jag mår dåligt så försöker jag att dölja det för jag vill inte dra ner alla andra där jag är, för jag bryr mig. Nästan lite för mycket ibland. Men jag önskar att alla kunde vara lyckliga och alla kunde ha det bra, det är väll därför jag vill bli militär antar jag. 
 
Alla ni som mår dåligt, om du har anorexia, depression, om du går med tankar om självmord eller om du har en dålig dag, så är jag så jävla stolt över dig. Så sjukt jävla stolt. Vem du än är. Jag är stolt för att du lever, att du kämpar och att du klarat av dagen. 
 
Hata inte på mig för att jag skrev ut detta. Jag vill bara hjälpa och dela med mig för jag har fått nog av att hålla allt för mig själv, och jag har fått nog av att alla ska vara så jävla perfekta med sina odd molly och gant kläder. Jag är inte sån, jag är jag och det är jag sjukt stolt över. Det kallas integritet. 
 
Tack och hej. 


Kommentarer
Postat av: Alexandra

Fint skrivet. Hoppas att allt blir bättre för dig.
Kram

2014-11-05 @ 20:03:09
Postat av: Alexandra

Fint skrivet. Hoppas att allt blir bättre för dig.
Kram

2014-11-05 @ 20:03:11
Postat av: Alexandra

Fint skrivet. Hoppas att allt blir bättre för dig.
Kram

2014-11-05 @ 20:03:12
Postat av: Alexandra

Fint skrivet. Hoppas att allt blir bättre för dig.
Kram

Svar: Tack så jätte mycket! :)
frnettannatperspektiv.blogg.se

2014-11-05 @ 20:03:12
Postat av: Nora

Du är sjukt stark. Modigt av dig att skriva detta! Du är en förebild för mig nu! Hoppas att det allt blir bättre ❤️ Nora Ekman

Svar: Tack så mycket Nora blir jätte glad av att höra det! Kram <3 <3
frnettannatperspektiv.blogg.se

2014-11-05 @ 20:24:52
Postat av: Nicole Hamilton

Jag förstår ditt mående...o det gör jag verkligen då jag har exakt samma diagnoser som dig. Det jobbigaste är ju folk som själva påpekar att de också mår rent utsagt piss, men att de inte förstår skillnaden mellan att må deppig och vara deppig, jag hoppas du snart hittar livsstyrkan igen, du är grym! Kram!

Svar: så sjukt segt... Håller med och det är varför jag skrev för att visa för människor att det finns dom som gör det för uppmärksamhet och dom som mår dåligt.. och vi som mår dåligt glöms :/ tack nicole! Du är grym du med :) stora kramar!
frnettannatperspektiv.blogg.se

2014-11-05 @ 21:04:12
URL: http://nicolehamiltons.blogg.se
Postat av: sarah

Du är såå jävla stark:)all respekt till dig❤ stat strong❤ hoppas du får ett jäkligt braa liiv för det är det du forsrännar du har gått igenom så jäkla mkt❤ respekt till diiig❤❤❤

Svar: Tack så sjukt mycket känns så underbart att höra sånt här <3 <3
frnettannatperspektiv.blogg.se

2014-11-05 @ 21:12:32
Postat av: Oscar Svensson

Älskar dig kusin finns alltid för dig vi är en familj

Svar: tack världens bästa du! Finns alltid här för dig med <3
frnettannatperspektiv.blogg.se

2014-11-05 @ 22:33:11
Postat av: Marika

Blir så berörd. Både ledsen och imponerad av din oerhörda styrka. Jag hade en jobbig o strulig tonårstid men kan inte i min vildaste fantasi förstå vad du går igenom.

Du ställer viktiga frågor med all rätt! Jag undrar också...hur kan det få vara så här, att människor gör sånt mot varandra?

Jag önskar dig verkligen välgång i att ta dig igenom detta o bit för bit bygga upp dig själv till trygg o lycklig. Du kommer att stå stark.

Tack för att du vågar o orkar dela med dig det är viktigt för oss alla att få ett annat perspektiv av verkligheten.

Svar: tack så jätte mycket för den här kommentaren och jag uppskattar så himla mycket att du tar dig tid att skriva. Jag försöker bli hel igen och det är en långprocess men jag känner att när jag får sådan pepp så kommer allting gå snabbare och man ser ljuset på ett helt annat sätt. Tack så jätte mycket!
frnettannatperspektiv.blogg.se

2014-11-05 @ 23:13:33
Postat av: linnea

Hej,
Jag känner inte dig, har aldrig dömt dig och kan aldrig helt sätta mig in i hur du känner dig. Ändå rinner tårarna när jag läser ditt inlägg, du är otroligt duktig på att uttrycka dina känslor! Jag hoppas verkligen att du kommer att må bättre snart, för INGEN förtjänar att må som du! Modigt av dig att dela med dig av allt du varit med om.
Jag tror och hejar på dig! :-)

Kram från en okänd

2014-11-06 @ 01:24:17
Postat av: linnea

Hej,
Jag känner inte dig, har aldrig dömt dig och kan aldrig helt sätta mig in i hur du känner dig. Ändå rinner tårarna när jag läser ditt inlägg, du är otroligt duktig på att uttrycka dina känslor! Jag hoppas verkligen att du kommer att må bättre snart, för INGEN förtjänar att må som du! Modigt av dig att dela med dig av allt du varit med om.
Jag tror och hejar på dig! :-)

Kram från en okänd

Svar: Tack så jätte mycket <33
frnettannatperspektiv.blogg.se

2014-11-06 @ 01:33:31
Postat av: Wynja

Det går inte att jämföra måeenden, precis som du skriver. Men man önskar att människor kunde respektera och ha empati.
Jag fick panikångest som tonåring och på den tiden, 70 talet, fanns inte ens diagnosen. Jag var bara en jävligt jobbig unge.
Du är en underbar människa och du har all rätt att vara DU!Precis som alla andra!
Tack för att du delar detta!
Och som flera skrivit; du är stark, men även starka själar kan må skit!
Tror på dig!
Namasté

Svar: Tack för att du tog dig tiden att skriva kommentaren och låter riktigt tufft att få panikångest på 70 talet, du måste ha känt dig väldigt ensam, du gav mig precis en del perspektiv så tack! Och tack för dina peppande ord blir så himla glad och varm i hela kroppen!
frnettannatperspektiv.blogg.se

2014-11-06 @ 01:37:26
Postat av: Charlotte

Sorgligt att du mår så dåligt. Du är så fin, vacker, verkar glad och snäll. Låt ingen trampa på dig. Hoppas du får den hjälp du behöver och att du finner styrka och glädje snart.

Svar: Tack så jätte mycket charlotte!
frnettannatperspektiv.blogg.se

2014-11-06 @ 07:01:34
Postat av: Anonym

Modiga du! Väldigt fint skrivet, sitter med tårar i ögonen. Lycka till och massor med styrketankar sänder jag dig! /kram Mia, mamma till tonåringar

Svar: Tack så jätte mycket Mia, uppskattar alla fina ord så himla mycket!
frnettannatperspektiv.blogg.se

2014-11-06 @ 09:14:18
Postat av: Birgitta

föreslår att du köper boken Healingkoden. Läser den o därefter bestämmer om du vill testa. Allt att vinna inget att förlora.

Svar: Det ska jag göra, tack för tipset!
frnettannatperspektiv.blogg.se

2014-11-06 @ 10:25:33
Postat av: natalie

har nyligen börjat "komma ur" min depression som jag hade under nian där det var som värst, men också halva åttan och en bit in på ettan. Frustrationen när folk kommer på historier och drar förhastade slutsatser om att man skolkar och skiter i skolan, när man i självaste verket bara ligger hemma och stirrar i taket och sömnlösa nätter är hemsk.

Bra att du skrev ut detta, det måste varit svårt. Kan relatera till texten så otroligt mycket vissa delar även fast jag inte har gått igenom hälften så mycket. Stå på dig! Tycker du är otroligt modig!

Svar: Precis det jag menar tack för att du verkligen förstår! Tack så mycket för att du skriver och visar ditt stöd också <3
frnettannatperspektiv.blogg.se

2014-11-06 @ 11:55:58
Postat av: Emma

Hej Filippa!
Det är är Emma, din mammas "soul-mate" från Playitas förra hösten. ;-) Jag såg ditt inlägg alldeles nyss och läste det. Varenda ord. Och allt gjorde ont. Även i mig. Livet drabbar verkligen en del hårdare än andra. Det är inte det minsta rättvist. Egentligen vet jag inte vad jag ska skriva till dig, men jag vet att jag vill skriva något. En glättig uppmuntran vill jag såklart ge men det känns lite tomt. För det finns ingen quick fix och jag tror du har en lång väg kvar att gå. Men steg ett på vägen är att acceptera hur läget är och våga se på det med öppna ögon. Det känns som du gör det i ditt inlägg, du skriver väldigt bra, rakt och naket. Och du blev just en av de modigaste tjejer jag någonsin har träffat. Jättekram!

Svar: Hej Emma, tack så jätte mycket för att du visar att du finns och peppar mig även fast du knappt vet själv vad du ska skriva jag uppskattar det så enormt mycket! Kram <3
frnettannatperspektiv.blogg.se

2014-11-06 @ 12:39:06
Postat av: Anna

Underbara Filippa! Jag blir så berörd av att läsa detta och så fantastiskt starkt av dig att skriva! Fortsätt att härda ut de svåra dagarna så får du chansen på de bra! /anna (en konståkningsmamma)

Svar: Tack Anna det ska jag verkligen och all min energi går att försöka :)
frnettannatperspektiv.blogg.se

2014-11-06 @ 13:44:51
Postat av: Anna Nordin

Jag känner inte dig, men däremot din mamma. Jag blir otroligt berörd av det du skriver och vill bara säga att JAG är så otroligt stolt över DIG!!! Att du fortsätter kämpa så hårt trots alla svårigheter. Du är fantastisk och jag önskar inget hellre än att det snart börjar vända och gå åt rätt håll. Kämpa på!!

Svar: Tack så jätte mycket, det värmer att höra det så otroligt <3
frnettannatperspektiv.blogg.se

2014-11-06 @ 16:57:09
Postat av: Mia

Hej!
Jag känner inte dig,men jag blev väldigt berörd av ditt inlägg.Jag diagnostiserades med panikångest i vuxen ålder,men fick min första attack redan i tidiga tonåren.Jag önskar verkligen att fler hade vågat prata öppet om det när jag var tonåring.Jag ville bara säga att det är starkt av dig att skriva och berätta.Hoppas du mår bättre snart och kämpa på!

Svar: Tack så jätte mycket, kämpa på du också <3
frnettannatperspektiv.blogg.se

2014-11-06 @ 19:03:01
Postat av: Carina

Fina Filippa! Tack för att du öppnar upp och berättar, väldigt starkt gjort, jag är övertygad om att det hjälper dig i din bearbetning av allt som du varit med om. Ingen mår bra av att stänga in sina känslor så det känns som att du är på rätt väg. Vi är alla unika, var och en på sitt sätt och istället för att jämföra oss med varandra ska vi vara rädda om och stolta över vårt unikum och som du skriver vi är ju bara människor. Har du provat yoga någon gång? Det finns många olika former av yoga, lugnare variant till mer dynamisk form. Gemensamt för all yoga är att fokus läggs på andning, tacksamhet och närvaro i nuet vilket lugnar och stillar ens sinne. Jag kan
varmt rekommendera det ♥ önskar dig stort -stort lycka till på din färd i livet och remember: en tusenmila resa började med ett steg.
Varm kram /Carina

Svar: Tack så jätte mycket Carina och jag håller med, jag tror verkligen att det här är början på en lång resa men första steget var att lägga ut detta. Jag har gjort yoga förut men funderar starkt på att börja igen då min mamma har yoga klasser, jag tror verkligen det skulle funka bra för mig, tack för tipset :) kram!
frnettannatperspektiv.blogg.se

2014-11-06 @ 21:34:50
Postat av: Carina

Fina Filippa! Tack för att du öppnar upp och berättar, väldigt starkt gjort, jag är övertygad om att det hjälper dig i din bearbetning av allt som du varit med om. Ingen mår bra av att stänga in sina känslor så det känns som att du är på rätt väg. Vi är alla unika, var och en på sitt sätt och istället för att jämföra oss med varandra ska vi vara rädda om och stolta över vårt unikum och som du skriver vi är ju bara människor. Har du provat yoga någon gång? Det finns många olika former av yoga, lugnare variant till mer dynamisk form. Gemensamt för all yoga är att fokus läggs på andning, tacksamhet och närvaro i nuet vilket lugnar och stillar ens sinne. Jag kan
varmt rekommendera det ♥ önskar dig stort -stort lycka till på din färd i livet och remember: en tusenmila resa började med ett steg.
Varm kram /Carina

2014-11-06 @ 21:36:36
Postat av: Lotta

Filippa! Vi känner inte varandra men jag vet vem du är för vi bor i samma område.Oj, vilket oerhört starkt och berörande inlägg. Blir helt tagen av detta. Ingen människa ska behöva må så dåligt. Vet inte riktigt vad jag ska skriva men Jag hoppas av hela mitt hjärta att du kommer få all hjälp du behöver för att kunna få må bra tillslut. Kämpa på
//Lotta

Svar: Tack så jätte mycket Lotta, uppskattar stödet så mycket <3
frnettannatperspektiv.blogg.se

2014-11-06 @ 22:30:55
Postat av: Lotta

Filippa! Vi känner inte varandra men jag vet vem du är för vi bor i samma område.Oj, vilket oerhört starkt och berörande inlägg. Blir helt tagen av detta. Ingen människa ska behöva må så dåligt. Vet inte riktigt vad jag ska skriva men Jag hoppas av hela mitt hjärta att du kommer få all hjälp du behöver för att kunna få må bra tillslut. Kämpa på
//Lotta

2014-11-06 @ 22:31:54
Postat av: Charlotta Strid

Super att du vill hjälpa andra som har det svårt❤️jag är ofta hemma på dagtid eftermiddag om du behöver stöd. Från en vanlig tonårsmor💞💞PS. Din mor vet vem jag är om du undra något om mig.

Svar: Tack så mycket ❤️❤️
frnettannatperspektiv.blogg.se

2014-11-06 @ 23:09:09
Postat av: Christina

Hej Filippa!
Vad ledsamt med allt du fått gå igenom, jag känner så med dig! Vi känner inte varandra men jag bor i samma kommun, och jag har ett barn med samma symtom och svårigheter som du. Hon har dock fått en annan diagnos och jag tänker att det skulle kunna vara så att du kanske har samma sak. Den sjukdomen är behandlingsbar och mörkertalet är väldigt stort, jag vet också med säkerhet att det BUP som du tillhör inte har kompetensen att känna igen den här sjukdomen utan kan förväxla den med tex ptsd. Det jag vill säga är att det finns hopp att tillfriskna med rätt behandling. Du kan läsa om sjukdomen här www.pandasinfo.se
Tycker du det verkar intressant att veta mer så berättar jag gärna varför jag tror detta kan stämma in på dig. Skriv i så fall till min mailadress som jag lämnat.
Varma kramar, och fortsätt vara stark och tro på dig själv! /Christina

Svar: Tack så mycket jag ska kika in på hemsidan direkt! Du har helt rätt med att bup jag går till inte riktigt har kompetensen vilket är väldigt tråkigt och synd då man vill få hjälp, men jag ska kolla på hemsidan! Tack
frnettannatperspektiv.blogg.se

2014-11-06 @ 23:40:56
Postat av: Ulla

Mycket modigt av dig att skriva så osminkat och naket. Önskar så att det fanns en snabblösning, men PTSD och depression har ju tyvärr inte några sådana. Skickar dig massor med styrkekramar att ta en dag i taget, ett steg framåt...
Har flera barnbarn i din ålder, och känner igen vissa delar av svårigheten av att finna sin plats i dagens uppskruvade pryl och utseendefixerade samhälle
Far-o -mormor Ulla

2014-11-07 @ 00:21:19
Postat av: Ulla

Mycket modigt av dig att skriva så osminkat och naket. Önskar så att det fanns en snabblösning, men PTSD och depression har ju tyvärr inte några sådana. Skickar dig massor med styrkekramar att ta en dag i taget, ett steg framåt...
Har flera barnbarn i din ålder, och känner igen vissa delar av svårigheten av att finna sin plats i dagens uppskruvade pryl och utseendefixerade samhälle
Far-o -mormor Ulla

Svar: Tack så jätte mycket och blir så glad för ditt stöd samt alla andras. Håller med önskar också att det fanns en snabblösning men tyvärr finns det inte det men med erat alla stöd så tror jag att det kommer gå mycket lättare för mig!
frnettannatperspektiv.blogg.se

2014-11-07 @ 00:21:19
Postat av: Ulla

Mycket modigt av dig att skriva så osminkat och naket. Önskar så att det fanns en snabblösning, men PTSD och depression har ju tyvärr inte några sådana. Skickar dig massor med styrkekramar att ta en dag i taget, ett steg framåt...
Har flera barnbarn i din ålder, och känner igen vissa delar av svårigheten av att finna sin plats i dagens uppskruvade pryl och utseendefixerade samhälle
Far-o -mormor Ulla

2014-11-07 @ 00:21:26
Postat av: Eva

Lilla gumman (hoppas du inte tar illa upp) jag läser hela din blogg och lider med dig för att jag förstår verkligen hur du mår, varför du har agerat som du gjort och fortfarande gör. Din blogg ger en bild av en trasig tjej som trots allt är stark och det bådar gott för din framtid, för jag är helt säker på att du har en bra framtid framför dig just för att du är så öppen. Fortsätt ta emot Bup samtal och samtal med skolkuratorn så länge det känns bra men framförallt fortsätt prata med din familj för det finns ingen som känner dig så väl som din mamma. Jag önskar dig all lycka och hoppas att du kommer att må bättre och bättre och få "redskap" att hantera dina demoner, kickboxning är en bra sysselsättning där får du ur dig mörka känslor samtidigt som du kan ge igen på idioter som de killar som omringade dig. Jag önskar dig all lycka i framtiden och hoppas att du går mot ljusare tider. Varm Kram!!

Svar: Tack så jätte mycket för det fina meddelandet! Du har helt rätt i allt du säger och jag ska absolut fortsätta ta all hjälp jag kan och utöva mer thaiboxning och kickboxning! Kram!
frnettannatperspektiv.blogg.se

2014-11-07 @ 08:35:28
Postat av: Melanie

Hej! Läste allt och vill bara säga att du är jätte stark och ska fortsätta kämpa! Hoppas allt blir bättre <3

Svar: Tack Melanie <33
frnettannatperspektiv.blogg.se

2014-11-07 @ 20:54:09

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar: